10 år med bipolär sjukdom

Psykisk ohälsa

10 år med bipolär sjukdom

Nu i dagarna så är det 10 år sedan jag fick diagnosen bipolär sjukdom. En årsdag jag minns med glädje och sorg. Jag var 20 år gammal och var inlagd på ÖS i Göteborg, på avdelning 362. Jag fick fylla i papper efter papper, svara på vad som kändes som hundratals frågor och på ett möte med en läkare fick jag då höra att jag har “ett brett spektrum med störningar“. Och i mitten, spindeln i nätet om man så vill, fanns bipolär sjukdom.

Det här var början på en lång resa, som egentligen startade 10 år tidigare med min första kontakt med psykisk ohälsa. Denna resa har för mig bland annat inneburit många turer till psykakuten, inläggningar och självmordsförsök. Men det finns också ljus i min historia, jag har träffat underbara människor, upplevt kärlek när den är som mest intensiv och lärt mig mycket om mig själv; det vill jag tro i alla fall.

Jag minns hur jag satt i fönstret på mitt rum på ÖS och lyssnade på Antony & The Johnsons på min iPod jag fått i julklapp. Minns också hur jag tänkte och undrade hur jag hade hamnat där… det var ju trots allt bara ett avslut på en relation som fått mig att hamna där. Men när jag ser tillbaka på historien så var det inte så konstigt att jag hamnade på avd 362. Det var ett uppbrott från mitt livs kärlek som krävdes för att knuffa mig över kanten jag länge balanserat på.

Något jag lärt mig med åren är att efter regn kommer sol, med andra ord; hypomanier. De där efterlängtade perioderna i mitt liv (och i min sjukdom) där jag mår bra, alldeles oförskämt bra. Låtar på radion spelas bara för mig, allting får färg och liv! Städmanin kommer som ett brev på posten, jag slänger en drös med kläder och sorterar i köksskåpen kl 02:30. Detta pågår ett par veckor, eller tills kroppen kollapsar av det höga trycket och av brist på sömn.

Med åren har jag lärt mig att allt som krävs för att jag snabbt ska pendla upp eller ner är ett par dagar med för lite sömn. Att inte sköta min medicinering eller dricka för mycket kaffe kan få mig att spinna iväg. Med tiden har jag också accepterat faktum, att jag är sjuk. Det är bara så. Det var svårt att acceptera i början, men med tiden så vande jag mig med alla små justeringar man behöver göra i livet för att få saker att fungera någotsånär.

Detta inlägg hade ingen större poäng, mer än att jag behövde skriva av mig och dela med mig av min historia.

Loading Likes...

1 kommentar

Kommentera