Det här är ett inlägg jag inte trodde jag skulle skriva på ett tag, men här kommer det. Jag tänker sluta blogga. För ett par dagar sen sa jag till och med upp min domän och mitt webbhotell och var inne på att jennyelisabeth.se ska bort, jag vill inte se den mer, jag vill inte att den ska finnas.
Om du har följt min blogg ett tag så kanske du har läst mina inlägg om mitt shoppingberoende, det är något jag har kämpat med i 10 år ungefär. Inom vården räknas inte shoppingberoende som ett “riktigt” beroende, det är inget du kan få som en diagnos ens. Din hjärna fungerar dock på samma sätt som vid andra beroenden har jag fått förklarat för mig av min kurator som har erfarenhet av att jobba med personer med beroenden och har utbildning inom beroendesjukdomar. Din hjärna får samma kick av att klicka och köpa något (om det är online shopping alltså, men samma kick får personen med ett beroende om hen handlar i en butik) som om du är alkoholist och dricker. Jag har fått min inkomst från Försäkringskassan i flera år (när jag fyllde 30 började jag få sjukersättning och räknas väl som “sjukpensionär”), och jag har aldrig haft särskilt mycket pengar att röra mig med vilket gjorde att jag tyckte att krediter och delbetalningar var “en bra idé” när mina egna pengar var slut. Jag har köpt på delbetalning och samlat på mig stora skulder som jag sen har fått hitta lösningar på att betala bort.
Du förstår säkert att detta inte är hållbart.
Den här sommaren har varit väldigt konstig, stress och ångest har varit dagliga inslag i mitt liv i flera månader. Dels påverkar pandemin mig en del, mer än jag trodde den skulle göra, men det finns stressfaktorer i mitt liv som jag inte kan råda över och som pricken över i:et – skulderna. Jag började få panikångestattacker för 1½ månad sen ungefär, den värsta fick jag när jag fick en leverans med Best en kväll… 5 stora paket, jag kände hur mitt hjärta började slå hårdare och snabbare medan budet bar in kartongerna i trapphuset. Och han sa flera gånger “åh, vad stora paket!” och det hjälpte inte. Innan jag fått in alla kartonger i min lägenhet så var jag ett nervvrak. Snabba andetag, hjärtklappning, svettig, yr, illamående… jag som inte hade upplevt en panikattack på detta sätt tidigare (har haft en, men det var flera år sen och långt ifrån i denna styrka) trodde att jag höll på att bli galen, eller så får jag en hjärtattack när som helst, eller så dör jag! En klyscha kan det tänkas, men det var så det kändes.
Min hjärna spann vidare på tankarna att jag inte kunde lämna kartongerna staplade på varandra i vardagsrummet för Luxx välter allt, och kartongerna innehöll nytt porslin som jag köpt och jag såg för mig att om Luxx välter dom så går allt sönder och då var allt i onödan. Jag vankade av och an och började gråta hysteriskt, Luxx snurrade vid mina fötter och jag blev så frustrerad så jag släppte ut honom på balkongen, något jag fortfarande har dåligt samvete för – även om jag vet att han klarar sig på balkongen en stund, den är innätad och det regnade inte och det var inte mitt i vintern. Men jag mår ännu dåligt över det.
Medans jag grät så packade jag upp alla tallrikar och det tog 45 minuter men det kändes som hela natten, jag kunde inte andas. Tillslut fick jag allt ur kartongerna och på ren och skär envishet så sorterade jag alla kartonger och plast (just för att Luxx tycker om att undersöka sånt) och sen tryckte jag in det i klädkammaren. Bara att skriva det här får mig att gå igenom den där kvällen igen.
Men Luxx räddade mig faktiskt den kvällen, han ledde mig till sovrummet där jag satte mig ner i sängen för att försöka andas, han hoppade upp i mitt knä och sen klättrade han upp på min bröstkorg och fick mig att lägga mig ner. Jag var i det stadiet att jag funderade på hur mycket tabletter jag hade hemma, “är det tillräckligt för att dö?”.
Varför berättar jag det här för dig? Jo, för jag vill vara ärlig och öppen om varför detta inte fungerar för mig längre. Ja, jag köper annat än beauty när jag shoppar, men beauty är det som startade allt för 10 år sen. Och nu har jag kommit till en punkt där jag är spyless, jag får ångest av att bara sitta vid mitt sminkbord.
Min psykolog och kurator har länge försökt få mig att inse detta, att jag inte kan blogga om beauty längre och att sluta med det mest troligt är ett steg jag måste ta för att få ordning på mitt beroende och om jag får ordning på det så kommer nog stressen och ångesten lugnas också. Eftersom shoppingberoende inte är godkänd som en diagnos så har det varit extremt svårt att få någon sorts behandling, för beroenden så rekommenderas KBT behandling och nu, äntligen, så ska jag få gå igenom ett KBT program som heter “återfallsprevention” (som är en av två KBT metoder som Socialstyrelsen rekommenderar). Och jag vill skapa de bästa förutsättningarna jag kan för att klara det och kunna ta in KBT-tänket.
Så… jag kommer inte längre blogga om beauty. Jag vet inte riktigt om jag kommer blogga alls just nu, jag försöker fortfarande reda ut mina tankar. Till exempel, om jag vill blogga igen (om något annat), vill jag göra det på denna blogg? I så fall skulle jag nog radera en hel del inlägg och göra lite av en nystart. Eller så blir det en helt ny blogg, för en del av mig känner att jag vill bort från “jennyelisabeth.se”. Att denna blogg är förknippad med för mycket ångest för mig att jag inte skulle kunna klara av att blogga här igen. Jag vet inte än. Som sagt så sa jag upp mitt abonnemang, men jag ångrade det så att jag har lite mer tid att fundera på hur jag vill göra. Min flickvän kom med ett bra förslag på vad jag kan göra med denna blogg om jag vill fortsätta blogga, för jag gillar ju själva bloggandet – det är bara sättet jag har gjort det på som är galet.
Har även ändrat namn på mitt Instagramkonto, heter numera @jennysashes. Jag har pressat mig själv alldeles för mycket, alldeles för länge med att publicera inlägg på bloggen måndag, onsdag, fredag och söndag. Och Instagram har jag varit ännu mer aktiv på och försökt få upp ett inlägg varje dag. Jag har haft appar där man kan planera sitt flöde och tidsinställa inlägg och som sen påminner en när det är dags att publicera ett inlägg. Jag har lagt ungefär 6 timmar/dag på något som känns som ett obetalt jobb. Jo, det var roligt först, men det är det inte längre. Jag vill våga lägga upp mobilbilder, kattbilder, en taskig bild på min frukost och memes och inte bry mig om statistik, likes eller följare. Det känns också lite som en klyscha, att bry sig om följarantal alltså. Och jag orkar inte göra det längre, jag vill ha roligt igen, och prata med vännerna jag fått via sociala medier.
Nu tror jag att jag sagt allt jag vill säga, om du läst ända hit – tack! Och stort tack om du följt mig och min blogg under dessa 5 år, eller för ett kortare tag, jag uppskattar dig oavsett.