Jag medicineras för min ADHD, har stått på Elvanse i några år nu. 2 eller kanske till och med 3 år kan det vara, i maj förra året så började jag uppleva svettningar, frusenhet, hjärtklappning, jag blev lätt andfådd, hade mycket yrsel… då så träffade jag en psykolog och hon sa att det låter som stress, så det var den linjen vi gick efter. Sen kom min läkare fram till att jag reagerar så pass starkt för att Elvanse höjer mitt blodtryck och då kan just hjärtklappning, yrsel och svettningar (som man upplever av stress) bli ännu värre.
Nu har jag fått en till medicin, jag planerar ju att söka in till VårdVux med start i höst och berättade det för min sköterska och då höll hon ännu mer med i att det är bra om jag då har fungerande medicinering. Vi pratade om min skoltid och hur det var och att jag, med kunskapen jag har om ADHD (och mig själv) nu kan se tillbaka och förstå varför det blev som det blev med skolan.
Den här veckan har varit ganska tuff ur shopping-synpunkt faktiskt. Har hittat lockelser lite här och var, och jag väntar fortfarande på ett par beställningar som jag gjorde i julas, och att se listan på paket gör att det gnager lite i mig. Men nu har jag i alla fall inte shoppat på 6 dagar tror jag. Har försökt att identifiera mina tankar och känslor när jag klickar in mig på nån sida och har märkt att i många fall är det en impuls. Ibland finns det inte ens ett behov eller villhöver utan det kan vara så att jag scrollar på Instagram och så snubblar jag över ett inlägg med nåt fint, hips vips så är jag på den sidan. Det är typ “ooh, shiny thing!”.
Faktiskt så har jag märkt att när jag tar min ADHD medicin så kan jag kontrollera impulserna lättare, ibland blir det inte ens någon impuls av att scrolla t ex Instagram.
Jag är hemskt dålig på att ge mig själv en klapp på axeln eller att sträcka på mig när jag gjort nåt bra. Jag förstår att det är bra gjort att ha 101 dagar utan att ha shoppat, men jag tycker inte det duger. Det är INTE jag som inte duger, bara min prestation. Evy ♥ sa när vi hade varit på Rockbaren en kväll att hon “är så jävla stolt” över mig, och att jag “måste sträcka på mig!” och se vilka steg framåt jag faktiskt gör.
Om någon hade sagt till mig för ett år sen att “nästa år kommer du sitta med din flickvän och era vänner på en bar och prata i ett par timmar”… jag hade inte trott hen. Att göra nåt annat än att sitta hemma och tyna bort fanns inte på min världskarta. Jag har svårt att se när jag gör något bra helt enkelt.
